...och som Susanne skrev i ett sms: nu springer han med alla dom andra på friska ben....det är ju så sant.
För några veckor sedan började han hosta någon enstaka ggn, men det gick över. I Torsdags så började det igen, vi gick då vår sista promenad runt "Esab-området" han hade svårare än mej som är gravid att orka gå runt. På fredagen ringde jag Ingrid på Selvens Vetrinärklinik i Fjugesta och fick då en tid på måndagen(i går). Jag ville ge honom helgen för att se om det blev bättre, jag ökade hans kortison, men inget hjälpte. Han ville inte häller äta och det har aldrig inträffat på 12 år, hur dålig han än har varit förut så har han ätit. Han gick t.o.m ifrån matskålen så att Kilo knde äta, då har en hund inte mycket kvar att ge när han överger maten. I går gick jag upp vid 07:30 åt frukost och åkte i väg, kändes konstigt att veta att det är sista resan, sista ggn jag ser han i backspegeln i bilen...han var så lugn, jag fick en konstig känsla av att han inte orka mer, han visste vad vi skulle göra.
Alltid när vi åker vägen 205 från Laxå mot Svartå, så var han förväntansfull och gnällde för han visste att då skulle det bli något roligt, typ hundklubben, eller skogen eller hällst av allt bada i Toften. Han är/var ett riktigt
blötdjur. Denna ggn så reagera han inte ens att vi åkte på den vägen....
Avlivningen gick jätte bra, lungorna var slut, han hade svårt att andas därav hostan, det var (som Monica sa) mycket finare än vad man kunde föreställa sig. Mycket lugnt och han blev så fridfull när han somnade, liggandes på en vit fäll... Jag tog farväl en stund sen åkte Viggo och jag hem.
Nu känns det absurt att veta att han ligger i ett kylrum i väntan på kremering. Vi åkte hem och plocka undan matskålar och mat-tunnan, på kvällen så plocka Peter i hop hans bur och tvätta hans filter. ..nu här han bara borta.. kommer han inte tillbaks?,,,jag hör hans pipande....ser hans hår som tussat i hop över allt, jag som varit så j-vla arg över hundhåret och nu vill jag inte ens damsuga för då försvinner ju det sista av han....nu när jag ser gamla kort så ser jag att han var gammal och inte mådde bra, man vänjer sig hela tiden så man får ingen distans på hur dåligt han mådde, han kanske blir frisk om han får medicin?...men nu känner jag att det var helt rätt beslut, så att det inte gick för långt, nu är det bara sorgen och saknaden man måste igenom.
Men jag säger inte som alla andra: aldrig mer en hund för det är så jobbigt när dom dör.
Nej, jag ska ha flera hundar, för den lycka och trygghet Hassan har gett i 12 år så är det helt klart värt att må dåligt ett tag. Nu väntar vi på att kremeringen ska bli klar. Vi har tänkt att ta båten ut på Toften för att sprida honom där, för han älskade verkligen vatten..
För några veckor sedan började han hosta någon enstaka ggn, men det gick över. I Torsdags så började det igen, vi gick då vår sista promenad runt "Esab-området" han hade svårare än mej som är gravid att orka gå runt. På fredagen ringde jag Ingrid på Selvens Vetrinärklinik i Fjugesta och fick då en tid på måndagen(i går). Jag ville ge honom helgen för att se om det blev bättre, jag ökade hans kortison, men inget hjälpte. Han ville inte häller äta och det har aldrig inträffat på 12 år, hur dålig han än har varit förut så har han ätit. Han gick t.o.m ifrån matskålen så att Kilo knde äta, då har en hund inte mycket kvar att ge när han överger maten. I går gick jag upp vid 07:30 åt frukost och åkte i väg, kändes konstigt att veta att det är sista resan, sista ggn jag ser han i backspegeln i bilen...han var så lugn, jag fick en konstig känsla av att han inte orka mer, han visste vad vi skulle göra.
Alltid när vi åker vägen 205 från Laxå mot Svartå, så var han förväntansfull och gnällde för han visste att då skulle det bli något roligt, typ hundklubben, eller skogen eller hällst av allt bada i Toften. Han är/var ett riktigt
blötdjur. Denna ggn så reagera han inte ens att vi åkte på den vägen....
Avlivningen gick jätte bra, lungorna var slut, han hade svårt att andas därav hostan, det var (som Monica sa) mycket finare än vad man kunde föreställa sig. Mycket lugnt och han blev så fridfull när han somnade, liggandes på en vit fäll... Jag tog farväl en stund sen åkte Viggo och jag hem.
Nu känns det absurt att veta att han ligger i ett kylrum i väntan på kremering. Vi åkte hem och plocka undan matskålar och mat-tunnan, på kvällen så plocka Peter i hop hans bur och tvätta hans filter. ..nu här han bara borta.. kommer han inte tillbaks?,,,jag hör hans pipande....ser hans hår som tussat i hop över allt, jag som varit så j-vla arg över hundhåret och nu vill jag inte ens damsuga för då försvinner ju det sista av han....nu när jag ser gamla kort så ser jag att han var gammal och inte mådde bra, man vänjer sig hela tiden så man får ingen distans på hur dåligt han mådde, han kanske blir frisk om han får medicin?...men nu känner jag att det var helt rätt beslut, så att det inte gick för långt, nu är det bara sorgen och saknaden man måste igenom.
Men jag säger inte som alla andra: aldrig mer en hund för det är så jobbigt när dom dör.
Nej, jag ska ha flera hundar, för den lycka och trygghet Hassan har gett i 12 år så är det helt klart värt att må dåligt ett tag. Nu väntar vi på att kremeringen ska bli klar. Vi har tänkt att ta båten ut på Toften för att sprida honom där, för han älskade verkligen vatten..
Nu är det så tyst här hemma, Kilo märks inte... Viggo sover...Hassan lyser med sin frånvaro...alla minnen kommer tillbaka, från det att man hämta honom som liten vild-valp till allt han har bitit sönder, bla ett telejack + murbruket runt om.. han var döpt till "Lurvas" som bäbis, Hassan fick han efter alla "Hassan" program på radion ...alla turer till vetrinären, hundklubben tiderna, en lydnads tävling var vi med på var jag så nervös så Hassan fattade inte vad jag menade med alla konstiga kommandon som jag fick till då.....hans skällande när det kommer någon...ja, det kommer att bli så tomt....hur ,kommer livet att vara utan honom?
Han skulle ha fyllt 12 den 3 oktober men nu fick han somna en månad tidigare 07-09-03.
Han fattas mej
5 kommentarer:
hej!
Jag sitter här och stor gråter..jag som inte ens har hund själv!
Mannen kom just in och undrade hur det var med mig...när jag berättade skakade han bara lite på huvudet och sa att jag är knäpp...ja det är jag nog men jag kan inte rå för det....Det lät så fint det där med att sprida askan i vattnet för han älskade vattnet..nu bölar jag ännu mer. Jag är glad för din skull att du ändå vill ha fler hundar. Mina föräldrar had ehund som blev gammal och dog och de vägrar skaffa en till fast jag tror att det skulle vara bra för dem.
Jag har faktiskt också länkat utan att fråga.. alla tycker ju ändå att det är ok. Men det är så många som frågar först så jag tänkte att det är nog kanske så man gör..
Nu får du allt skriva om nåt kul nästa gång!
Kram Katarina
Hej!
Usch, vad ledsamt att säga farväl!
Kan man få en trognare vän?
Men hundens liv är ju inte så långt, så det blir några farväl under livets gång.
Ha´det gott ändå !
Kram Kicki
Fy vad hemskt, jag lider med dig och vet precis hur det är! Har själv följt tre vovvisar in i hundhimlen... Men jag är som du, kan inte leva utan hund! De ger en så otroligt mycket!!! Självklart får du länka till mig!
Stor kram till dig från mig!
Ett så ledsamt men vackert skrivet inlägg. Det är alltid lika jobbigt när det är dags. Hur tog Kilo det att bli ensam? Letade han mycket efter Hassan?
Den 16 april i år var det dags här hos oss, vår Santos blev lite över 14 år. Nu har vi fyra katter och tre akvarium, men än är det hundtomt. Jag brukar behöva 3-4 år på mig mellan vovvarna.
Kul att ha hittat hit! Ha en fin söndag!
Hälsningar Klara
Hua så känslosam man kan bli av de små älsklingarna. Har gått igenom detta med tre underbara hundar som alla har fått bli gamla innan slutet. Hoppas mina tre får springa på gröna ängar och busa med Hassan, mina tre hette Silva, Ante och den senaste Dolly. Längtar fortfarande efter dom. Eftersom jag är gammal nu (67 år) vågar jag inte skaffa någon mer hund eftersom den kan överleva mig och vem ska då ta hand om den.
Skicka en kommentar